Videovägg: flera skärmar, en enda bild

En videovägg är inte en grupp skärmar som visar samma sak. Det är en enda bild, uppdelad i lika många delar som det finns paneler, där varje skärm bara visar den bit som tillhör den. Sedd på avstånd bildar helheten en enda yta, och en bild kan löpa över väggen från ena kanten till den andra.

Varje ruta känner alltså sin plats i rutnätet: sin kolumn, sin rad och den del av bilden den ska återge. Denna kalibrering görs vid konfigurationen, skärm för skärm. Det är steget man inte får slarva med — en felplacerad ruta förskjuter en hel rad, och felet syns direkt så snart ett innehåll passerar gränsen mellan två paneler.

Sedan kommer synkroniseringen. På en stillbild är kravet lågt. På video blir det mycket synligt: om en ruta ligger en halv sekund före, splittras ett objekt som rör sig över väggen när det passerar från en panel till en annan. Uppspelningen synkroniseras därför mellan rutorna, och innehållen cachas lokalt på varje enhet — vilket förhindrar att en panel väntar på nätverket medan grannarna redan har startat.

Det är detta som skiljer faktureringen av en videovägg från den för en flotta skärmar. En vägg med fyra paneler förblir en enda visningsyta: att räkna den som fyra oberoende skärmar skulle inte vara meningsfullt, eftersom det bara finns ett innehåll, en spellista och ett schema att hantera.

Licensuppdelningen följer denna logik. Den primära rutan — den som driver visningen — omfattas av Premium-licensen. De sekundära rutorna, som bara återger sin del av bilden, omfattas av den billigare Lite-licensen.

En vägg med fyra paneler har alltså en primär ruta och tre sekundära; en vägg med nio paneler, en primär och åtta sekundära. Från och med 50 enheter av samma typ blir en rabatt förhandlingsbar, och abonnemanget förblir utan bindningstid. Beloppen finns på sidan Priser.

En reservation att känna till innan man börjar: Free-erbjudandet gör ingen videovägg. Dess tre kostnadsfria skärmar gör det möjligt att pröva visning, spellistor och schema, men att sätta ihop en vägg kräver ett betalt erbjudande.

Mjukvaran kan inte kompensera för det hårdvaran gör dåligt. En videovägg är i första hand ett installationsproblem, och de beslut som räknas fattas vid inköpet, inte vid konfigurationen.

Tre punkter avgör slutresultatet:

• Panelernas kanter. Mellan två skärmar finns alltid ett svart band, format av den enas ram plus den andras. På en vanlig konsument-tv mäts detta band i centimeter och skär tydligt av bilden. Paneler avsedda för videowall har en mycket smal ram, i storleksordningen några millimeter, vilket låter ögat rekonstruera helheten. Det är det första inköpskriteriet, före upplösningen.
• Den fysiska inpassningen. En panel förskjuten tre millimeter syns på varje linje som löper genom väggen, oavsett hur noggrann den mjukvarumässiga kalibreringen är. Väggfästen avsedda för videowall tillåter finjustering när skärmarna är uppsatta; ett vanligt tv-fäste tillåter det inte, och korrigeringen blir omöjlig.
• Hårdvarans enhetlighet. Det rekommenderas starkt att sätta upp väggen med strikt identiska skärmar, samma modell och om möjligt samma serie. Två paneler från olika generationer återger inte vitt på samma sätt, och denna skillnad i färgtemperatur förblir märkbar även när geometrin är perfekt.